Yuleyin på Tollare – ett slags undervisningstal

YULEYIN TOLLARE 2018

Yinyoga, eller all yoga egentligen, är för mig ett sätt att vara i en undersökande förkroppsligad meditationsprocess. Det är samtidigt en slag aktivistisk handling, en motrörelse till att något ska förändras, förbättras och valideras i omvärldens värderingsskala. Det ironiska är att meditation just nu verkar stå högt i någon slags ”kurs”. Det säljs böcker, kurser, terapier och upplevelser i praktikens namn, som aldrig förr.

För mig är meditation ett sätt att stanna upp och känna efter vad som pågår inuti utan att något ska lösas. Jag hoppas att denna kväll kan få lov att vara en påminnelse om det.

Det finns många sätt att praktisera meditation på. Traditionerna beskriver dessa lite olika. Komponenterna kan bestå av riktad koncentration, medveten närvaro, stilla kontemplation, full absorption eller att bara vila i och som sinnets natur.

Vissa skulle se det som meditationens olika stadier och att de följer varandra i någon slags linjär progression. Det är lätt för sinnet, när det finns en slags lista eller stadiebeskrivning, att göra det ena bättre än det andra, eller att investera i tanken kring att något ska uppnås någon gång, där framme. Vi är redan framme.

Den här idén om en bestämd progression kan låta som ett logiskt resonemang: ”när jag bara har mediterat tillräckligt länge, kommer jag kunna …”. Det är någon slags praktik-ism; jag förväntar mig en avkastning om jag gör en insättning, en investering i en förbättring av mig själv.

Men i bakgrunden av det resonemanget finns en motsättning. Meditation är på ett sätt tidsbunden eftersom den här kroppen dyker upp i tiden,  så fort vi adderar tid till meditationen, det vill säga, så fort sinnet lägger till en förväntan om en framtid och en förväntan om ett särskilt resultat, så skymmer det sikten av det som Redan Är och med det också vår möjlighet att vara i full kontakt med det som just Den Här stunden inrymmer.

Som inspiration till den här sammankomsten fann jag ett par rader ur en Koan av Dōgen. Du kan, om det känns meningsfullt för dig, bära med dig koanen genom praktiken som ett sätt att ge praktiken en slags inre textur.

Så här säger Dōgen: When you find your place where you are, practice occurs, actualizing the fundamental point; for the place, the Way, is neither large nor small, neither yours nor others’. The place, the Way, has not carried over from the past, and it is not merely arising now.

Vad är en koan, vem var Dōgen och hur är det relevant för oss just nu.

Koanen skulle kunna ses som ett verktyg för att lära känna sinnets natur. Det förutsätter en öppen, vilsam uppmärksamhet och en vilja att gå bortom det diskursiva tänkandet. En koan kan vara ett kort påstående eller flera sidors ofta gåtfull paradoxal text. Det ligger i koanens natur att både ge sinnet ett ankare, något att återvända till, men också, på samma gång, att få den som tänker att lösas upp lite granna från sitt ständiga självrefererande.

Det framkallar något inuti. Inte något nytt, utan något som redan finns där, men som vi gärna glömmer att ha kontakt med. Det som redan finns där, är också något jag hoppas få påminna om ikväll – att återkommande återvända till.

Eihei Dōgen var zenmästare, poet, munk, tänkare och en kreativ essäist som levde från 1200-1252, som trots sin korta livstid producerade Dōgen en mängd tänkvärt och finurligt paradoxalt skrivande som studeras flitigt inom Zen-traditionen av Buddhismen.

Titeln Genjo Koan, har översatts på en massa sätt; the question of everyday life, acutalizing the fundamental point, the matter at hand, the realized law of the universe, manifesting absolute reality, according with the truth, manifesting suchness, living what is.

Texten är relevant för oss nu för att det finns ingen tid som inte är nu. Det är inte bättre för att den skrevs på 1200-talet, jag har bara en personlig preferens för stilistiken och retoriken i Dōgens skrivande. Det är lite som att sitta och titta in i elden.

Jag har gjort ett försök att översätta dessa rader och berätta om vad som händer i mig när jag reflekterade kring innehållet.

When you find your place where you are, practice occurs – när du upptäcker platsen där du är, uppstår praktiken. När vi är fullt närvarande med det som är, så är det detsamma som praktik. Praktiken är Detta; att vara fullständigt intim med och öppen för just den här stunden. Praktiken blir då inte något jag gör utan något jag är, något jag förkroppsligar, stund för stund. Jag är i varande och blivande, på samma gång.

Actualizing the fundamental point; – Dōgen pratar här om ett slags förverkligande eller insikt av något grundläggande, vad är mer grundläggande än Detta? Det vill säga; insikt aktualiseras, eller uppstår, när vi är i kontakt med varat.

for the place, the Way, is neither large nor small, neither yours nor others’. – Här likställs the place med the Way, närvaro här och nu är praktiken, är vägen. För Dōgen är dessa en och samma sak. Platsen, det vill säga Detta, den här stunden, det ständiga pågåendet; är varken stort eller litet, varken ditt eller någon annans. Det går inte att varken storleksbestämma eller äga den här stunden, den tillhör inte någon kategori eller någon person.

The place, the Way, has not carried over from the past, and it is not merely arising now. Platsen, praktiken har inte övergått från det förflutna och uppstår inte endast nu. Det jag tror är själva essensen i just den här meningen, det Dōgen vill få oss att undersöka, är om vi kan frigöra den tidsbundna delen av sinnet, den del av oss som lever linjärt, den del av oss som fungerar med tidsberoende värderingsgrund ”något (jag) kan bli bättre om jag bara… (mediterade mer)”.  Om det är vårt mål, att praktiken ska ta oss till en annan plats – hur kan vi vara fullkomligt intima med och utforska platsen där vi är; här, nu?

When you find your place where you are, practice occurs, actualizing the fundamental point; for the place, the Way, is neither large nor small, neither yours nor others’. The place, the Way, has not carried over from the past, and it is not merely arising now.

Det medvetna närvarande pågåendet som är den här stunden är praktiken. Praktiken uppstår spontant tillsammans med vår vilja och intention att vara i kontakt med det som är. Den här stunden är i ett konstant spirande och framväxande, men samtidigt, är den också ständigt utblommad och återgående. Hur känns det? I din egen upplevelse?

Den linjära, tidsbundna delen av mig är ofta mer exalterad av begynnandet än avslutandet. Det finns något tråkigt med att något tar slut och jag kan se hur det finns en tendens att vilja klänga fast vid känslan av det nya, det inspirerande och expanderande, att starta nya projekt har mer energi än att avsluta dem.

Samtidigt, när jag är i kontakt med det Dōgen pekar mot, uppstår en känsla av mjuknande och öppnande. Det är inte bättre eller sämre än greppandet, det är inte poängen, snarare skapar det en annan utgångspunkt och också en annan typ av fysisk förnimmelse. Hur känns det i dig när du greppar eller håller fast? Och hur känns det när du sammansmälter med varat?

Jag försöker inte sluta hålla fast eller hitta en teknik som ska bota mitt greppande. Det vore att gå emot det som uppstår spontant i den linjära tidsbundna delen jag är. Däremot kan jag stanna upp, vara i kontakt och notera att praktiken uppstår där jag är. Jag noterar hur ett vidgande redan finns där, en avslappnad alerthet klarhet som är tyst och pågående.

Vad är i ett konstant pågående, i din inre rymd? Vad inuti längtar efter att bli upptäckt, just nu? Hur känns det, när du är fullständigt intim med och öppen för just den här stunden, vad händer i dina förkroppsligade utrymmen?